Tidsmaximering

För första gången på flera månader gick det igår bra med projektarbetet att göra en årsbok. Det var spexfotografering och utan att skryta, bör det erkännas att vår paroll "bättre än någonsin" faktiskt stämmer - dessutom är vi störst, bäst och vackrast och kommer förmodligen att ta över världen när arbetet är färdigt. Möjligen var föregående menings påbyggande bisatser att ta i en aning.

Detta är en blogg i vilken yttrandefriheten efter eget tycke står över alla andra lagar, men då jag ogillar att tala illa om folk, nämner jag inte hur oerhört jobbiga, svettningsframkallande, pinsamt nojiga och irriterande principfasta vissa medialärare är.

Då vi i vänskapskretsen hittade de mest heroiska fotoutrustningsägande och kunskapsbesittande vänner man kan tänka sig lyckades vi skapa en heldag med bra bilder.

Dock skulle dagen börjas med att Ena och jag skulle komma i tidigare tid än vanligt och då ingen av oss besitter en förstående relation till våra väckarklockor, skulle det bli dagens första svårhet - som vi nästan klarade.

Estet gör entré som hippies, placerar sig och ser ut som esteter brukar göra (humorn försvinner om man inte får generalisera efter de mest extrema) och börjar sjunga av någon anledning. Ingen vet varför och psykologin står fortfarande frågande om hur dessa människors tankegångar ser ut.

Naturarna är pappblommor i fjolligaste slag och pratar i gåtor med fotosyntes och utropstecken. Industri kommer in med en stark doft som avslöjar sig vara något som gör deras torsoer välpolerade för playan.

Sedan kommer natur-samhäll, klassen i vilken endast fem killar med extrema personligheter kunnat överleva. De kommer in med vanliga kläder och cowboyhattar.
- Kul, ni kunde inte komma på något roligare än en hatt?
- Var kan vi byta om?

I samband med sista frågan väcktes förskräckelsen. Fem killar vill byta om, hamnar i ett hörn, byter om och skuttar sedan omkring i kalsonger. Sedan skuttar de tillbaka till sitt hörn och återvänder till åskådan med hatt och endast hatt, tack och lov placerad där den främst behövde placering. Linus retas för sin brist på solbränna och komiskt nog visar det sig att han faktiskt blir överexponerad på bilderna. Korttagande och lite förfärarande skrik senare får de lov att gå tillbaka till sitt hörn för ombyte - men vad händer om inte bortkastande av hattar från vissa. Och nu är man vissa oönskade syner rikare.

Grease-/gris-, klassamhälle-, turist-, sjukhus- och cheerleaderteman senare kan dagen avslutas i skolan.

Behöver jag nämna att det min klass stod för var klassamhället? Och att vi var den enda klassen vilken även bjudit in lärare för deltagande i fotot? Och att Anton blev nöjd bara han fick vara luder? Och att Anthony stortrivdes i att vara adelsman med monockel? Och att de också lyckades gå ärovarv i skolan?

Då skoldagen var avklarad skulle en visit på banken göras, i sista stund vänder jag i skolans dörröppning efter insikt om att jag fortfarande hade knallrött läppstift på mig.

Måndag, älskade måndag

Skulle vilja hävda att det som är bäst med måndagar är att det är den dag då nästa måndag är längst bort.

Det började med att jag tror att mobilens väckarklocka ringer alldeles för tidigt, men det visar sig vara ett sms - klockan 05.03! Johannes berättar att han tycker det är dags att gå och lägga sig efter ett antal timmar med exceldyrkan.

En timme senare ringer faktiskt väckarklockan, men då förstår jag inte varifrån ljudet kommer, varför det ringer, vilken dag det är eller vid vilken tid jag egentligen ska gå upp. När klockan är 06.50 försöker jag räkna ut hur lång tid jag behöver på mig på morgonen. Jag kom fram till att skolan skulle börja en timme senare och att jag därmed hade ont om tid. Trots detta går jag dock inte upp under de kommande tio minuterna.

Jag går till skolan, stannar vid Enas hus, blir insläppt av hennes lillebror och orsakar Ena en hjärtattack då hon inte varit medveten om att jag ersatt hennes bror i dörröppningen. Vi anländer till skolan, skiljs åt, jag går till min lektion, hälsar på en lärare på vägen dit och inser när jag stiger in till klassrummet att det var just den läraren jag skulle ha under den lektionen vilket orsakar en enorm förvirring. Han kommer sedan tillbaka till klassrummet och lugnet infinner sig.

Körlektion fyller kommande håltimme och jag retar förmodligen upp min handledare en aning då jag inte övat något på övningarna sedan sist och dessutom inte förstår ett enda ord som ska symbolisera något av bilens funktioner.

Under nästa lektion havererar jag fullständigt, bryter ut i de mest feminima fnissattackerna, får en instruktion om hur jag ska ta mig till skolan i lådbil för att hinna på morgonen, lyckas läsa två sidor på en timme och få det konstaterat att jag sovit för lite inatt.

Går efter avslutad skoldag till körskolan för att öva teori och inser att jag pratar med mig själv, men har inget emot det.

Har möte och håller mig någorlunda sansad.

Går hem från ett fik den ljuvaste veckodagen i det mest önskvärda vädret i form av kallt snöande. Går bakom en bil (typ: gammal, beundrad av bönder) på en väg, passerar, ser passagerardörren öppnas, får panik, hör "Hallå, eller!". Min nyvunna raggarvän erbjuder skjuts och ger mig ytterligare förslag på balkavaljer.

Som om inte dagen var konstig nog ska jag nu också göra en grovplanering för mina kommande veckors träning. Jag och träning. Vi är inte riktig i symbios med varandra, enkelt uttryckt. Jag gör inte sådant.

Plötsligt händer det

Själv brukar jag förneka att jag skulle vara insnöad som någon mindre politikerkopia. Att jag skulle byggt upp något slags beroende av politik, som vissa hävdar, är jag fortfarande duktig på att döma som påhittat nonsens. Men så finns det delar av mitt agerande som talar för att jag inte känner mig själv lika bra som andra gör.

Som mitt nuvaranda hjärta som klappar lite hårdare och lite mer ansträngt än vanligt. Och det handlar inte om någon global orättvisa i vilken det visat sig att människor förtrycks av sin regering (vilket visserligen också gör mig upprörd - men det är en upprördhet jag ofta delar med flertalet) utan om körkort.

Det kom nämligen fram i något så simpelt som en msn-konversation att den kommunala gymnasieskolan i Säffle betalar alla sina elevers körkort. Och självklart kommer jag för mig själv ut som en ständig politiker genom att bli arg, leta rätt på kommunens hemsida för att åtminstone få det konstaterat att det är en kommunistisk styrelse, men nähe.

Jag är förutsägbar och en specifik mening verkar vara den som min tunga är mest tränad för att mana fram, "för skattebetalarnas pengar".

Som för ovanlighetens skull ska jag avsluta med ett citat och för att vara oförutsägbar för en gång skull ska det vara från en socialdemokratisk politiker, Ernst Wigforss:

Varje felaktigt använd skattekrona är en stöld från skattebetalarna

Jag har faktiskt vissa fritidsintressen som inte är sammanknippade med politik för övrigt.

I did survive

Det var ju trots allt ett löfte att skriva ett inlägg om jag var vid liv idag.

Veckan som gått började med motgångar i högsta grad (Ena och jag missar en buss, men får gå på vid en annan station tack vare Ebbas i-tidkommande, vi kommer till Göteborg genomsvettiga men med gott humör, anländer till platsen på vilken vi skulle känna oss lyxiga men får höra att även Ebba måste ha ytterligare ett år i bagaget för att få fastna på kort och hela dagsturen visar sig resultera i att vi därmed egentligen borde ha gjort skolarbete - men jag köpte en almanacka, så det är lugnt) men det ska vi inte tala om.

Veckan i vilken skolväskan nästintill bröt axeln i tu är över och det gick bra. Samhällsprovet kändes bra, inlämningen blev färdig och resultatet innebar en nöjd min. Engelskan lästes och sammanfattades och fotoprovet havererade, men man kan inte få allt (hur ska jag veta vad DPI är?).

Det var alltså med största nöjet jag igår skickade iväg det sista skolarbetet när klockan slagit 19.00. Trötthet, tyckte jag inte hade drabbat mig, jag var endast beklädd med ett glatt humör. Tiden var på min sida, jag hade presterat bra och var inte ens trött, utan snarare redo för utgång.

Jag slappnade av och bestämde mig för att ge mig själv en belöning i form av en varm och lång dusch. Nöjd och belåten som jag var åkte mungiporna upp i största leendet under tiden jag gnider in håret med den bubblande krämen.

Ett glatt nynnande av de muntraste låtarna avbryts då jag inser att det jag står och masserar in i min hårbotten inte är schampo, utan duschkräm.

Nej, jag har inte tid. Om jag lever på lördag lovar jag göra väsen av mig.

Jo, jag är bitter

Det är stunder som dessa som kan få vårdcentralen att verka både lockande och gemytlig. Nu går allt emot mig och humöret har på alla sätt och vis varit bättre.

Skolans lärare har alla kommit ut som sadister genom att bland annat dela ut uppgifter såsom debatter om huruvida mellanösternkonflikten går att lösa eller ej (länderna och FN lyckas inte svara, men vi som 18-åriga ulricehamnare ska göra det), inlämningar om jämförelser mellan två olika religioner ur ett kristet perspektiv (som om det kunde bli flummigare), prov om foto (jag förstår inte kameran praktiskt och ska nu behöva förklara det teoretiskt), prov om mellanöstern (ja, det är ju ett relativt litet ämne att läsa på, bara en sisådär 3 000 år bakåt i tiden plus nuet - med ett öga för källkritik, så klart), läsa engelskbok (en topp på isberget som är så hemskt vass), ett litet utkast på rapporten om projektarbetet (glöm det bara!) och slutligen, en liten redovisning om stress på psykologin.

Utöver detta haverar MUF:s verksamhet, jag ska på något sätt komma underfund med vad teckningsrätt är och hur det fungerar innan imorgon, och på ett smidigt sätt ta styrelsen igenom det . Vi ska även anordna en helgutbildning kring vilken vi lyckas orsaka enorma raseriutbrott på grund av meningsskiljaktigheter om vilken helg den ska äga rum (som att inte den energin kunde läggas på något bättre grälämne). Och jo, en skolkampanj innan jullovet är ju faktiskt vårt mål.

- Sedan är det viktigt att du övningskör hemma också, så slipper du ta så många lektioner på körskolan.
Ja, men tack. Det är ekonomiskt och önskvärt, men vilken tid på dygnet ska jag använda?

Nämnde jag att jag i religionsarbetet har en del av buddhismen? Den handlar om att man ska visa medlidande.

Sedan måste jag uppmärksamma er kära läsare på hur oerhört smart jag är som klagar på min tidsbrist genom att ödsla tid på att nedteckna hur ont om tid jag har och därmed tappa ytterligare dyrbar sådan.

Välkommen till Sverige. Det snöar.

...och regnar - för att göra det så hemskt mycket mysigare.

Telefoner är inte min grej

Det finns tunga argument för att jag ska bojkotta vår hemtelefon helt och hållet. Samtalen i vilka jag får höra att min röst påminner om mammas är inte några få, de kommer nästan dagligen.

Ibland får jag höra presentationer såsom
- Ja, det var Håkan här
- ...
- Svensson.
- ...
- Susannas pappa.
- ...
- ...
- Vänta lite så ska du få prata med mamma.
Vissa lyssnar alltså inte på vilket namn som sägs vid mitt standardiserade "Ja, hej det är Johanna" utan väljer att bara försöka identifiera en röst tillhörande en sedan 20 år tillbaka rökande 40-plusare, men misstar sig såklart och tror att den 18-åriga ickerökaren är samma person som de söker.

Eller när jag på morgonen vaknar av att telefonen ringer och möts av:
- Hej, det var Pernilla igen.
"Igen"? Jag har visserligen i sömnen någon enstaka gång svarat i telefon, men då ringer inte mäniskan i andra änden frivilligt upp igen. Pernilla hade helt enkelt pratat med min kära mor tidigare under den morgonen.

Idag skedde röstförväxlingen igen.
- Du är fruktansvärt lik din mamma på rösten.

Som för att bemöta det yttrar jag ett halvt ironiskt "sedan om det är bra eller inte", vilket visst innebar flera minuters analyserande.

Klargörande:
Ringer man hem och någon svarar "Ja, hej det är Johanna" är det alltså inte Eva som svarat.

I brist på annat

Om man ska analysera min anledning till att nu blogga, har man inget att analysera. Det finns inte en enda orsak till det - annat än att jag tycker mig sitta relativt bekvämt i stolen och finner bloggande som en bra sysselsättning tills vidare.

Att det finns saker jag borde göra istället kan lite naivt ignoreras för stunden.

En svenskredovisning ägde rum idag, retorik var på schemat och för att ha något att prata om, fick vi hitta på ett eget land. Mitt blev reformsocialistiskt och jag var helnöjd. Min kära lärare däremot som bland annat är aningen socialist och fackligt aktiv delade kanske inte mitt nöje fullt ut.

Med en president som vid varje val röstas bort, men fortfarande sitter kvar på grund av LAS, entré av hjulet så tidigt som 1964 som följd av avsaknaden av kapitalism osv. och bland annat vård och mat gratis utdelat åt var och en efter behov efter ett folkhälsoinstituts tycke, tyckte jag att min socialism var fulländad. Andra har av okänd anledning en annan syn på äkta socialism.

Upp till kamp, kamrater!

Alla helgons dag

Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken.
Ett namn som skyddar dig nu när du går.
Din ensamhet har stränder in mot ljuset.
Var inte rädd, i sanden finns det spår.

Ibland vill jag så gärna bara släppa efter, låta allt passera och göras på enklaste sätt. Att bara få skrika, slå och bli arg för att Omma inte längre är här, få skrika att hon ska få komma tillbaka, bli arg för att hon togs från mig.

Det här är den dagen som alla tidigare år inneburit att Omma velat åka till kyrkogården för att få besöka sina föräldrars grav. I år blev det en dag vi åkte dit för att besöka Ommas. Jag vill så gärna få fortsätta vara ditt stöd, jag vill att du ska hålla min arm när vi går fram på stigarna. Jag vill så gärna få höra dig kommentera att mamma går så fort och alltid ska ha så bråttom. Jag vill ha dig här. Jag vände dig inte ryggen när jag gick från din grav, jag kan inte vända dig ryggen för du är alltid med mig.

Tolkningar, hur kan något som alltid varit inte längre vara, hur kan något som varit mer självklart än det idag, inte längre finnas? Hur kan en dag försvinna? Hur kan du bara sluta leva? Hur kan det som innan var min dag och min trygghet inte längre vara delaktigt i nuet? Hur kan ett nu bli ett då? Hur kan en verklighet bli ett minne? Hur kan jag leva utan Omma?

Att det kanske kunde ha varit en dag idag där du varit med, en dag då du hållt min arm, skrattat åt mammas tempo och funnits tillräckligt nära för en kram. Funnits. Du finns, annars hade jag inte orkat, för mig är du alltid verklighet, mer än en sammanslutning minnen - du är. Du är så oerhört mycket, för mig är du allt gott.

Puss versus glåpord

I vissa avseenden är det oerhört tråkigt med politik - och det är när det handlar om annat än politik (jag har aldrig förnekat min nördighet för övrigt). Ungefär som nu när en statssekretare får för sig att göra en ej behövlig verision av mun-mot-mun-metoden helt frivilligt på en reporter sittandes i en restaurang och detta blir politik.

Av vilken anledning behöver Mona Sahlin eller Peter Eriksson uttala sig om detta? Som tv-tittare och väljare kan jag väl dra egna slutsatser? Och Peter, tycker inte han om etanol? Och Mona, är det någon som ska vara tyst när det kommer till skandaler är det väl hon? Gör det inte till politik, låt det vara vad det är.

"Ja, vi tänker hålla igång debatten om det här en bra tid framöver." Kul, ja oppositionen har ju inte mycket annat att hålla debatt om, för det här med politik är inte riktigt deras grej.

När moderater dricker alkohol får reportrar vara med och utbyta saliv med dessa, när socialdemokrater dricker alkohol får vakter förnedringar och lite blåtiror. Om vi nu ska göra politik av det kan jag säga att jag föredrar det moderata alternativet även när det kommer till sådan här politik.